Utbildningsforum 2010

Kandidatens att vara eller inte vara. Det är lätt för oss på en nystartad utbildning att i stora drag acceptera förvirringen hos både lärarstab och studenter vad gäller utbildningens fortskridande. Vi vet helt enkelt ingenting. Och hur skulle vi kunna? Varken vi eller ledningen har kommit till den punkten där vi har facit i hand och faktiskt kan utvärdera och säga att; det här kan vi minsann! Men nog tror man här uppe att vi ska komma till den punkten inom en relativt kort period. Vad gäller acceptans så har även vi i tidernas första arkitekturklass i Umeå, numer andraårskullen, insett det faktum att vi alltid kommer vara den oslipade delen av den här skolan. Den delen det experimenteras och kartläggs med. På gott och ont. Vi kanske inte kommer vara fullt representabla för Umeå Arkitekturs kommande kandidater den dagen vi går ut termin sex, men vi kommer åtminstone att ha formats utan ramar och stöpts i femtiotre olika former. Vi kommer vara det första resultatet av en storslagen vision vi själva är med och utvecklar.

Så, det är därför förvånande att under dagen höra hur förvirringen kring arkitekturutbildningens utformning fortfarande är ett problem på samtliga svenska skolor, oavsett historia eller stad. I en konstnärlig utbildning, som vi ändå vågar påstå att arkitekturen tillhör, tycks det finnas ett behov av frihet. En önskan att tänka utanför alla ramar. Det är som om kreativitet skulle må som bäst i en miljö som varken ägnar en tanke åt tid eller gränser. Och det är en princip som tycks gälla på alla nivåer. Från projekt till övergripande kursplan. Nu till själva kärnfrågan i all denna förvirring; vad kommer oviljan till definition ifrån? Och på vilket sätt gynnar den oss studenter?

Definition är inget brott. Vi studerar själva definitionen av rumsligheter hela tiden. Vi definierar ett rum för att skapa ett rum. För att förtydliga en mening och ett mål. För att göra en plats läsbar och begriplig för den vanliga människan. Definition är en nödvändighet. Så också i större perspektiv. Utbildningen måste definieras. Det måste finnas en målbild, en vision som är synlig även för oss studenter. Om inte för att underlätta så för att inspirera. Den psykiska ohälsan hos arkitektstudenter har till stor del sin grund i all denna förvirring. Om man istället hade en målbild, ett ”det är hit vi är på väg” så skulle man också kunna se sin utveckling i ett mer tillbakalutat perspektiv och faktiskt se det faktum att vi lär oss saker. Projektet må tyckas gå långsamt, men vi utvecklas i en rasande fart på sidan av.

Utbildningsforumet var en bra start på detta. En början att väcka tanken hos alla skolor. Vad bör en arkitektstudent kunna efter en kandidatexamen? Viktigt att ha i bakhuvudet tycktes vara att vi inte är färdiga. En färdigutbildad arkitekt har tagit sin master. Ämnet är på tok för stort för att trycka in på tre år, och ansvaret för vidareutbildning är för stort för att lägga på kontoren ute i landet. Antagligen saknas även den pedagogiska kompetensen i stor skala. Men vi studenter vill vara redo. Vi vill förstå arkitektur efter tre år. Vi vill vara en tillgång och en ny, frisk fläkt på ett kontor. Vi vill kunna ta en paus från intensiteten och oklarheten på skolan och prova på praktiklivet utan att vara en last. Att hoppa över mastern är ingenting vi upplever som en gemensam önskan. Vi har alla sökt en femårig utbildning. Vi vill bara veta vad vi egentligen har sökt.

Karin Olsson och Hanna Eliasson
Umeå Universitet

Annonser
1 comment
  1. Kajsa said:

    riktigt bra inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: