Arkitektur & Politik i Almedalen

Debattens vågor gick höga under Almedalsveckan. Höjdpunkten i Sveriges Arkitekters egna program var ett seminarium som tog sin utgångspunkt i den färska skriften ”Arkitektur & Politik”. Ledande kommunpolitiker från våra största städer var inbjudna till ett samtal om visioner för framtidens stadsbyggande och arkitekturpolitik.  Staffan Carenholm, förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter, inledde med den breda frågan ”Hur kan vi i Sverige utveckla visionen om ett hållbart samhälle?”

Jag tycker det är en otroligt spännande fråga. Men också extremt otydlig. Vad menar vi med ”kravet på hållbar utveckling”? Var går de gränserna, och vem ska sätta dem – politiker, forskare, byggföretag, eller kanske arkitekter i enskilda projekt?

Kristina Alvendahl, dåvarande borgarråd i Stockholm, fick i alla fall fortsätta med att presentera Stockholms nya arkitekturpolicy. Hon sade att Stockholm i 750 år haft en tradition av att på ett bra sätt lägga det nya till det gamla – och fick då motfrågan, vad tillför den nya arkitekturpolicyn?

Svaret blev i korthet att det nya är ”visionen om promenadstaden”. En sammanbyggd stad där det är enkelt att ta sig fram till fots eller på cykel. Där ska också gaturummen få liv av caféer, restauranger och verksamheter i husens bottenvåningar, inte bara i koncentrerade centrumpunkter, utan i sammanhängande stråk. Ett nät av linjer alltså, snarare än utströdda punkter.

Vilka strategier har man då – och vilka bör man ha – för att knyta ihop det hela? För att kunna förtäta och bygga samman staden, bygga nya bostäder (gärna billiga hyresrätter!), samtidigt som man bevarar de viktiga grönområdena och samtidigt som det finns ett utbrett motstånd mot att ”våldföra sig på Stockholms silhuett”, det vill säga att bygga höga hus. Det är inte en alldeles enkel ekvation.

Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, talade därefter om denna stads strategier i arkitekturfrågor. Han ville framhålla, som han sa, vikten av att ”värna det offentliga rummet”, och vikten av att ”bygga för integration och skapa mötesplatser”. Men kanske främst att våga bygga hus som möter motstånd: både t.ex. Stockholms Stadshus och Sydneyoperan kritiserades hårt i början,  men båda har trots det blivit älskade symboler för sin stad.

Jonas Bohlin, inredningsarkitekt som formgivit kurerna och hållplatserna för Stockholms nya spårvagnslinje, skänkte en poetisk ton åt samtalet och gjorde att vi nästan drömde oss bort i hans vackra bild av en tur längs Stockholms gator. ”Vi åkte mot Slussen. – Men spårvägen går väl inte till Slussen? – Jo, i fantasin. Fantasin är det viktigaste… Hit till Slussen kommer båtar från hela Mälardalen, precis som det var förr…”

Men var det en bild av det förflutna – eller av framtiden?

När politikerna till slut skulle sammanfatta sina visioner för framtidens stad så var de slående lika. De ville ha en levande stad, en stad full med aktiviteter och möten, en stad med frihet och trygghet. Och det låter ju fint. Jag hoppas att debatten fortsätter – och att vi, utan att bygga luftslott, kan hitta visioner som visar vägen.

 

Av Jakob Aldén, CTH

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: