Hållbar bostadsbrist

Som arkitektstudent har det inte varit svårt att hitta intressanta seminarier under Almedalensveckan. Men trots det stora utbudet av arkitekturrelaterade föredrag, debatter och diskussioner behandlade den överväldigande majoriteten av dessa två grundproblem. Det första är den påtagliga bostadsbrist som vi i Sverige har hamnat i och den andra är hur vi ska lyckas skapa ett hållbart samhälle för framtiden. Jag tänkte nu helt sonika sammanfatta lite av vad jag har hört sägas i dessa frågor och kanske uttrycka en egen åsikt, eller två, rörande detta.

Först och främst bostadsbristen. Det är väldigt fascinerande, och tillika nedslående, att på seminarie efter seminarie höra samma konstaterande från såväl byggbranschen som politiker, tjänstemän och arkitekter; att vi måste få upp bostadsbyggandet. Detta samtidigt som alla också konstaterar att det är samma debatt nu som för tio år sedan och att situationen definitivt inte har förbättrats. De senaste 20 åren har vi i Sverige tydligen byggt mindre än hälften så många bostäder som vi hade behövt göra och årets siffra; 29 000 nybyggda bostäder, borde snarare vara upp mot 100 000 – för ett status quo.

Efter ett oerhört oinspirerat seminarium anordnat av Socialdepartementet (mer specifikt statssekreteraren Ulf Perbo – AKA Mr Oinspirerande och medverkande överallt) i fredags, med i princip alla de tyngsta aktörerna kopplade till svenskt bostadsbyggande närvarande, var man knappast mer hoppfull. Inga visionära tankar fördes fram, utan det var mest något dåligt försök till PR från de deltagande organisationerna, samt klagomål på hur byggmarknaden ser ut idag. Det absolut vanligaste klagomålet hos byggbolagen är de inkonsekventa byggreglerna, där kommunerna verkar tävla i att ställa högst energikrav på nybyggnationer, vilket förstås fördyrar byggandet. Men när hela fokusen ligger på problemen och inte lösningarna är det svårt att känna engagemang.

I och med babyboomen i början av 90-talet (nu på väg ut på bostadsmarknaden), den väldiga prisökningen på bostäder i storstäderna (kombinerat med 15 % kapitalinsats) och kötider på upp mot 20 år för en hyreslägenhet i en Stockholmsförort, har med rätta även ungas bostadsbrist diskuterats flitigt. Två exempel på åtgärdsförslag som har kommit upp är en större satsning på hyresrätter genom politiska medel (t.ex. avskaffning av fastighetsavgiften) och att sänka standardkraven (inte kvalitén) på vissa nybyggnationer, för att kunna bygga yteffektivare och följaktligen billigare. För alla verkar trots allt ense om att det är för dyrt att bygga i Sverige. Det är dock bara en del av svaret på den stora frågan: Varför byggs det inte mer bostäder i Sverige?

När det kommer till ”hållbarhet”, var det ett riktigt modeord på Almedalen (liksom i samhället i stort) och användes flitigt på seminarierna. Det pratades då om ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet – tre nödvändiga delar för att ett samhälle ska klara tidens test. Under seminariet ”Drivkrafter för stadsutveckling – om att utveckla miljonprogrammen till hållbara stadsdelar” togs flera exempel upp (bl.a. Hovsjö i Södertälje) på hur man jobbar med att rusta upp problemområden tillsammans med invånarna och på så vis stärker alla dessa tre delar.

Miljonprogramsområden är förövrigt ett väldigt dåligt samlingsnamn på de problemområden som man ofta syftar på när man använder det. För majoriteten av de bostadsområden som byggdes 1965-75 och alltså tillhör Miljonprogrammet, är väl fungerande stadsdelar idag. Men stora problem finns givetvis och en bra början, framför allt med avseende på hållbarhet, men även till viss del bostadsbristen, är just upprustningen av dessa områden. Detta kräver dock i min mening, liksom de flesta föreläsares, en insats från statligt håll. Men om det är något som vår käre Ulf Perbo har lärt oss under Almedalsveckan, så är det att staten inte är beredd att hjälpa till, utan att det ligger hos kommunerna själva. Detta kombinerat med ett exempel på ett danskt bostadsbolag som ville bygga nytt i Malmö och allt gick fint hos banken, ända tills det visade sig att det var i Rosengård. Då blev det blankt nej till låneförfrågan och projektet lades ner. Om staten hade kunnat gå in som garant till lånet hade det inte behövt sluta så. Det hade nästan säkert inte heller ha varit en dålig deal, men regler är regler och kan ju inte ändras. Eller?

Summa summarum: vi måste bygga mer, vi måste bygga hållbart (på alla plan) och vi måste bygga om/rusta upp befintliga fastigheter och områden, så att de blir hållbara.

//Jacob Everhed, kassör i ArkitektStudenterna

Annonser
1 comment
  1. Scott Wahl said:

    Det är inte konstigt att man har bostadsbrist när vissa personer har fler än en hyresrätt. Alla som bor i andra hand har bostad egentligen men de står i kör för att få en egen förstahands kontrakt. För att åstadkomma en rimligt nivå bostadsbyggande måste man få när mängden folk som behålla sina hyreskontrakt även om de har ett annan boende. I annat fall kommer vi eventuellt bygga för mycket på värdefull som skulle kunna användas till något annat såsom mark som utföra ekologiska tjänster, rekreationsområden, naturområden med mera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: