En samling tankar om studentansvar och vansinnesjargong.

I måndags hade jag förmånen att vara med på mitt första möte i Utbildnings- och Forskningsutskottet. Som Henrik beskrivit i ett inlägg tidigare så gick även jag ifrån Sveriges Arkitekters huvudkontor med känslan av att vara priviligierad med möjligheten att delta i utskottets arbete och diskussioner. Att jobba med utbildningsfrågor är oerhört viktigt och jag anser att det är direkt nödvändigt att vi tar alla möjligheten att diskutera utbildningen också på lokal nivå, oavsett om det är samtal över en kopp kaffe med närmaste vännerna eller i möte med den lokala skolledningen. Mitt första möte med UFU var väldigt intressant, men istället för att referrera till exakt vad som diskuterades väljer jag att tillägna det här inlägget till mina personliga funderingar på (aspekter utav) arkitektutbildningen.

Jag är trött på den ständiga jargongen att arkitektyrket är inte någonting man lär sig – det är någonting man blir. Tanken att studenter lär sig kreativitet genom en manisk skapandeprocess där all tid till största möjliga mån ska ses som potetiella arbetstimmar. ”Banne den som prioriterar sådana banala behov som träning och matlagning före den kreativa lärandeprocessen!” Kan vi inte bara säga som det är: skitsnack. I min värld är kreativitet någonting som föds ur inspiration. En inspirerad människa är den som är utvilad och tillfreds, hur kliché det än kan låta. Det är inte svårare än så. Så varför lever då denna vansinnesjargong kvar på varenda arkitekthögskola i (om inte hela världen så) hela Sverige?

I debatten om arkitektstudenters dåliga hälsa, likväl fysiska som mentala, pratar vi ofta om pressen från auktoritära håll. Lärare och handledare har naturligtvis ett stort ansvar och inflytande vad gäller studenternas upplevelse av den mentala miljön och stressnivån på skolan. Mycket finns att säga om (och jobba med) vad gäller den auktoritära biten av skolmiljön, men jag vill hävda att det är viktigt att vi studenter inte glömmer bort att se till oss själva.

Jag efterlyser en mikropaus hos varenda arkitektstudent som läser det här. Det är dags att vi tar ett steg tillbaka, tillåter oss en stund av självkritik och rannsakar vårt eget beteende jämtemot våra medstudenter. Faktum är att jag vill påstå att stora delar av stressen och den mentala ohälsan kan bekämpas av oss studenter. För att den är skapad av just oss studenter.

I stora drag kan man utgå från att de som kommit in på en arkitektutbildning sedan tidigare är högpresterande personer, då nivån är hög på likväl betygspoäng som högskoleprov för att komma in. För att inte tala om arkitektprovet som inte direkt är en bit av en kaka, så att säga. Många kommer från tidigare skolerfarenheter vana vid att leverera höga resultat, gång på gång på gång. När vi kommer till Arkitekthögskolan hamnar vi med en grupp människor som också är vana att prestera. (Bara denna insikt är nog för att man bör reflektera över det vansinniga i man tycker det finns ett behov av att chocka nyblivna studenter för att ”lära” dessa att lägga ner tid på skolarbete…) Det sägs att det är svårt att lära en gammal hund sitta, och kanske är det just därför vi har så svårt att släppa den invanda rollen som ”den högpresterande eleven”. Missförstå mig rätt, höga prestationer är naturligtvis någonting som bör premieras, men i det här fallet leder prestationshetsen till att vi trissar varandra. För om vi i ärlighetens namn stannar upp för en sekund och tänker tillbaka på alla gånger lärare/handledare har uppmanat oss till helgarbete och ställer det i kontrast till alla gånger man fått höra av en klasskamrat att ”Vadå? Ska inte du jobba något i helgen?” eller ”Vad långt du måste ha kommit som kan gå hem klockan fem…” Om vi vill förändra välmåendet hos oss arkitektstudenter (och det vill vi ju naturligtvis) måste vi sluta trissa varandra. För i grund och botten måste vi rannsaka oss själva och se till det självklara att inspiration inte kan frammanas med tvång.

Prestation är inte tidsberoende, det är effektivitetsbundet. Också här föreslår jag att vi börjar med att se till oss själva och våra arbetsmetoder. Att lära ut en arbetsmetodik som passar alla studenter är en omöjlighet. Det är därför oerhört viktigt att vi tillåter oss själva att reflektera över vilka arbetsmetoder som fungerar för just Mig. För i grund och botten handlar det om att vi i framtiden ska vara debiterbara. Enda rimliga orsaken till att tvingas till övertid är att övrig tid slarvas bort. (Jag kan väl kanske passa på att till lärare/handledare efterlysa individuell arbetsmetodik som en del av kritikdiskussionen. Det är minst lika viktigt att reflektera över som  huruvida planen borde ha varit i skala 1:50 istället…) Jag försöker förhålla mig professionell till min utbildning, som om det vore mitt jobb. 40 timmar i veckan är det rimliga kravet som kan ställas på mig. Under dessa 40 timmar gör jag mitt allra bästa, med vetskapen att också tid man spenderar på att göra fel är en del av processen. Övrig tid gör jag det jag innerst inne vill göra. Vissa dagar är det att somna i soffan klockan åtta framför en kass kriminalare, andra dagar är det att gå ut och ta en onsdagsdrink med fina vänner. Sedan finns det dagar då jag helst av allt innerst inne vill sitta kvar på skolan – för att det trots allt är bland det roligaste jag vet. Dessutom är jag fortfarande är inspirerad tack vare att jag tillåter mig själv att stjäla tid till mitt liv i övrigt. Ett liv som innebär mycket mycket mer än arkitektur. För hur man än vrider och vänder på det så är jag inte mitt projekt, och inte ens all tid i världen kommer göra att jag blir det heller.

/Karin Olsson
adjungerande studentrepresentant i Utbildning- och Forskningsutskottet
(annars hittar ni mig i trean på Umeå Arkitekthögskola)

Annonser
1 comment
  1. Henrik Larsson said:

    Hej! Bra inlägg! Jag tror också att det är viktigt att skolan för en aktiv dialog om utbildningen och yrkesrollen. På Alnarp så berättar man inte så mycket om arkitektens arbetsprocess. Hade man fört en aktiv dialog hade man kunnat leda studenten till att mera aktivt prioritera vad man lägger tid på och hur man lägger upp sin arbetsprocess. Jag tror att en bidragande anledning till arbete på helger och kvällar beror på bristande vägledning. Precis som du säger så blir man då väldigt mottaglig för de stress som anda studenters arbetsprocesser inger. Man är inte trygg i det sätt på vilket man själv arbetar eftersom man inte har några exempel eller beskrivna metoder att referera till. En intressant diskussion är det verkligen. Det ska bli spännande att se vad vi får för svar på enkäten.

    Ses i höst! //Henrik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: